Ätstörningar precis som fröken finemang...

Har precis suttit och kollat på videobloggen : Livs samtal med mig själv , av fröken finemang och det slår mig, trots våra olikheter hur nära vi uppfattar mat.
Motsättningen till ´fröken finemang´ bedövar jag alla känslor med mat. Det finns inga stop knappar när jag väl sätter igång. Försöker låta bli att fylla kylskåpet dom veckor som jag inte har min dotter hemma för att jag inbillar mig att jag nånstans hjälper mig själv mot detta. Trots det hittar jag ändå en lösning på hur jag ska kunna stoppa saker i mun som tex, torra nudlar, majs i burk, ja allt som finns att tillgå i skafferiet. Jag spyr aldrig eller tar några som helst preparat för att få ut maten. Nej, jag äter för att bedöva ångesten och den äckliga mättnaden ger mig ett bättre alternativ nämnligen den fysiska smärtan som på nåt sjukt sätt ger mig kontrollen tillbaka. ´Intalar jag mig !
Jag kan sitta hemma i soffa hela dagen och kroppen känns utmattad och tom. Huvudet känns som en bubla och jag förmår mig till att göra ingenting, fast jag vet att jag borde. Borde ta det där telefonsamtalet till arbetsgivaren, borde logga in på nätbanken och betala räkningar,,borde,,borde och så kommer pressen över mig och kroppen känns förlamad. Systematisk som en robot företar jag mig maten, börjar med två smörgåsar, tar mig två till, lite kaffe på detta och sen lite choklad eller chips. Proppmätt !! Halvtimme senare är jag igång igen ! Vet att jag borde röra på mig och att jag kunde välja sundare alternativer. Men just där och då i ögonblicket existerar inget förnuft. Kilona ökar och garderoben krymper i takt med självkänslan och jag mår illa av att sitta på den den feta ringen som lagt sig runt min midja, spegelbilden frågar mig varje gång : VARFÖR GÖR DU SÅ HÄR MOT DIG SJÄLV ? Har alltid varit kropps och matmedveten. I bra perioder tränar jag och äter normalt sunt så jag förstår inte helt varför jag tillåter mig själv till ett sämre välmående. Men det e klart att maten bedövar det inre kaoset och på nåt sätt inbillar jag mig att jag bestraffar den när det i själva verket är mig själv som jag gör mera illa. Jag vet inte helt vad som är värst ? Dom som svälter sig, eller dom som tröstar sig med mat eller dom som sitter och skär i sig själva ! Känslomässigt och psykiskt sitter vi alla i samma båt, det är bara våra livshistorier som skiljer oss åt, Tror jag ...

Supposed to do.. ( text ; Maria Taipalus )

I don´t have the right words to tell
In my heart there´s only sounds without to spell
Can I ever let anyone near my heart
Can you promise me not to, once again fell apart

Somedays I´m missing and needing
But it scares me, once my heart been bleeding
Wishing of someone to trust
But for what effort, does´t have to cost

I scream for love, faith, trust
I need you, want me to today
Tomorrow I might be afraid again
Maybe I push you away, cause I think
this is how I´m supposed to do it

By my window I watch the rain
Hoping you to bring me back from all the pain
I´m the reason to how hard you try
And I wish I wasn´t that person to make you cry

I scream for love faith and trust
I need you, want me today
Tomorrow I might be afraid again
Maybe I push you away, cause I think
this is how I´m supposed to do it

We are friends, don´t you see
Soulmates sharing, that´s you and me
I´m confusing you by how I feel
I know that you love me, I´ll do for real

I remember that last kiss
Please forgive me for beeing like this
All inside me scares me insane
I promise you, to not to,cause you more pain
I promise you, to not to,cause you more pain

Bekännelse...

" Det har gått snart 5 månader sen uppbrottet med han jag var tillsammans med i 6 månader. Han har helt från uppbrottet varit som ett spöke i min vardag. Jag har sörjt, gråtit och förbannat över mig själv. När lögnerna väl kommer in i bilden blir sviket så starkt och kränkande. Jag ska inte påstå att han är ond även fast jag ska heller inte sticka under stolen med att han sårade mig enormt. Aldrig en ärlig förklaring, aldrig ett förlåt eller tillstympelse av försoning. Han har hållt mig länge i ett järngrepp i sin hand. Blandat in nya människor som han förnekar till mig. Det är inte lätt att stå oförstående och inte veta vad en annan egentligen vill eller har för hänsikter med sina handlingar. Ena stunden vill han och uppsöker mig,,det gör även jag så jag försöker inte bygga nån slags gloria runt mitt eget huvud. Och det är inte det detta ska handla om heller. Jag har gått så länge och undrat om det han tidigare hävdat verkligen har varit sant ? Jag har haft en önskan om  att tro på hans ord och alla dessa brev, känslomässiga brev jag läst gång på gång för att försöka ta till mig att jag faktiskt betyder så mycket för han som han påstår. Min skeptism är det inga tvil om att det bara har stärkts. I dag plötsligt så händer det ! Hennes kvarglömda mobiltelefon ! Min frestelse tar genast överhand, jag måste veta ! Var det bara en engångsföreteelse eller är allt bara en lögn ? Bläddrar bland sms och får det bekräftat svart på vitt att åter ännu en gång förlita mig helt och hållet på egen magkänsla ! Ni tycker kanske att jag borde skämmas för att rota mig bland andras privata tillhörigheter. Kanske borde jag känna så, kanske tycker jag nu i efterhand att det var barnsligt gjort av mig. Jag förnekar ingenting, vägrar hykla och jag har lämnat tydliga spår efter mig för att dem båda ska veta att äntligen är sanningen framme och jag behöver inte längre känna skuld . Jag har sanningen och den kan inget ändra på längre mer än att jag kan vara tillfreds med den och se framåt istället.. Bästa av allt,,jag har ingenting att dölja och det känns så jävla bra ! Han citerar: Kommer lögnen väl in är allting förlorat !

Frigörelse...

" Det bor en främling i varje individ, vi har sidor av oss själva som vi önskar att synliggöra för andra. Där en tanke lutar i bakhåll om en önskan om uppfyllelse och tillfredställelse.
Det är egentligen otroligt fashinerande hur vi människor fungerar. Den främmande sidan av oss fungerar som en skyddsmekanism som hjälper oss att stöta bort allt det där vi upplever som obehagligt. Vi kan byta skepnad när vi vill ! Är hela livet ett ända rollspel ? Vilka är vi ? Vem är jag ? Vad är mina syften med att blotta mig själv ?
Jag har sörjt en hjärteförlust, trodde att saknaden och sorgen skulle göra sig outhärdigt och plågsamt! Men nu sitter jag här,,i min egen lilla fristad där jag kan landa emellanåt och blicka tillbaka eller ta nya ögonblick till hands. Här kan jag känna livet i mig på nytt och det känns väldigt fräscht och friskt.
Kreativiteten börjar känna frihetens törst och det känns ingenting annat än bara härligt. Nya möten med människor, inspirerande själar som öppnar nya vägar och väcker possitiva tankar till liv på nytt. Jag befinner mig inte längre i desperationens makt och begär ! Jag tänker klarare och håller ett tryggare facit i mina händer. Jag var tvungen att gå igenom hela den processen för att kunna se allt med klarare bilder. Det finns en mening med allt och det går att resa sig upp igen. Det går till och med att förälska sig i livet på nytt, bara man tar ett steg i taget.

Syster du är min förebild...

" Jag har en fantastisk lilla syster som blivit till en fantastisk kvinna. Hennes hjärta är så stort och fyllt av värme och kärlek. Hon finner en liten plats åt oss alla och låter dem hon bryr sig om veta att hon aldrig slutar hoppas. Hon är förlåtande och förstående och hennes lojalitet upphör aldrig att svika en ! Hon gör mig stolt och ärofylld, hon är min syster och min bästa vän, min familj ! Vi har genom åren varit separerade från varandra otaliga gånger, men det spelar ingen roll, för jag vet alltid att jag har henne. Hon har blivit familjens stöttepelare och den starka kärlek hon visar till oss kan ingen av oss ta miste på, hon är envis och enträgen och allt detta i kombination med det andra gör henne stark och stor i mina ögon. Älskar dig lilla syster, jag hoppas du ser hur stor du har blivit.

En vanlig dag...

" Idag vaknade jag tidigt,,jag var tvungen och jag insåg snart att min kropp inte ville annat än ligga kvar i sängen. Min dotter som jag äntligen har fått hem efter att ha varit utan henne i en hel vecka bockar på allt av uppmärksamheten och jag känner hur jag anstränger fram det sista som ska till av den lilla energi jag har att ge henne. Varje dag bär jag med mig i tankarna att hela tiden göra mitt bästa och att inte tillåta mitt tillstånd påverka mitt barn. Hon strålar av glädje och brinner av entusiasm och jag befinner mig mitt i det och känner frustrationen i mig själv växa fram över min egen likgiltighet. Jag lägger på en mask och hoppas att hon inte genomskådar den,, vill inte belasta min verklighet på det barnaliv hon har rätten till. Hon betyder allt för mig ! Varför kommer dessa dagar ? Dessa dagar som känns så tunga att ingenting bär sig igenom, skrattet som finns så nära tillhands vägrar bryta sig igenom,, jag känner ingenting och likaväl så vet jag att jag bublar av känslor, men det är känslor jag inte vet hur jag ska hantera eller vad dom kommer sig av eller vad dess syften är ? I dag bor jag i det tomma skalet som jag vanliga dagar tror att jag inte kommer hamna i igen och jag älskar dessa vanliga dagar när jag känner att jag lever och är en människa. Vanliga dagar för mig innehar så mycket innehåll, jag känner glädje och jag delar den, energi nivån står på topp och när jag ser mig runtomkring så har jag lust att göra allt ! Allt det där som jag inte klarar när mina dagar känns tomma.
Man hör på förklaringar om att nu är vi på väg mot ljusare tider och att allt blir lättare när sommaren närmar sig ! Jodå,,det regnar idag och ute är det grått och trist, men för mig så hade solen lika gärna kunnat skina utan att påverka mitt sinnestillstånd som jag inte ens vet vad det är. Jag har fått uppgifter och jag ska minnas dom, måste notera allt, vill inte göra någon besviken när mitt eget minne sviktar mig. För när den där vanliga dagen infinner sig så är det inte säkert att jag ens kommer ihåg denna tomma trista dagen som var. Nu ska jag snart få hem mitt barn från skolan och jag måste in i garderoben och klä om mig till en fasad och hoppas på att det håller dagen ut. Och har jag tur så får dagen en vändning, jag kan inte göra annat än att hoppas..

Dina tankar,,för länge sedan..

Jag läser ditt brev,,dina tankar och dom enda orden jag har från dig. Jag bläddrar nedåt för att konstatera hur långt det är,,vill inte att orden från dig ska ta slut till mig.

Jag försöker tyda,, göra en tolkning och bilda mig en mening om vad du tänker, vill och menar ? Men orden blandar sig i sättningar och inget av det du skriver bedövar eller renar. Jag har tolkat dig så många gånger nu att jag gett upp tanken på denna jakten. Natten kommer till mig precis som förut,,men den är sömnlös, tröstlös och i tankarna mina är det du som bär makten. När ska livet komma tillbaka till mig?,, När är det min tur ? Vem ska låsa mig ut från denna dödens bur?

Jag säger att jag inte tror på gud,,ändå fortsätter jag och frågar han,, vad är meningen,, varför är du fortfarande kvar ?

Intet att vänta,bara dina tecken, men han där uppe precis som du,, han har inga svar.